Fyra generationer på Tjuvholmen
Många av husen på våra holmar har gått i arv i flera generationer. Idag bor Staffan Furusten och hans fru Kristina i husen vid bryggorna på Tjuvholmen. Hans mamma Inga-Lill Furusten intervjuade sin far Helge Furusten 1995 och skrev ner vad han berättade om när husen byggdes av hans föräldrar Hilma och Ernst Pettersson.
Nedtecknat av Inga-Lill Furusten våren 1995.
”Farmor och farfar var pionjärer på Tjuvholmen
Under min pappa Helges sista sommar (1994) som han till en del tillbringade hemma hos mig, kom jag mig för att fråga ut honom om ”gamla tider” och då blev det helt naturligt mycket tal om Tjuvholmen, eftersom mina farföräldrar , Hilma och Ernst Pettersson, var bland de första som ”befolkade” platsen och pappa sedan dess tillbringat alla sina somrar där. Jag tänkte att det kan vara av intresse för nuvarande sommarstugeägare att veta något om hur det var där i ”begynnelsen”.
Sommaren 1918 köpte farfar en roddbåt. Med den båten rodde han och familjen, (hustru Hilma och sönerna Helge och Holger) ut på Stadsfjärden med Bastenshäll som mål. Båtplats hade de vid kajen nedanför Nyköpingshus,
Efter ett år försågs båten med en amerikansk snurra med pinnstart (fabrikat Evin Rude) vilket betyder att motorn startades genom att man tog tag i en pinne, som satt upptill på svänghjulet på snurran, och drog till med båda händerna. Då kunde de ge sig ut på lite längre turer och man lade ofta till vid Tjuvholmsberget, som tillsammans med viss omgivande ängsmark från 1916 och många år framöver arrenderades av Nyköpings Godtemplare. Deras första kontrakt gällde på sex år och årskostnaden var 40 kr för hela området. En paviljong, som använts på utställningen i Nyköping 1914 inköptes för 100 kr. Den placerades till en början på områdets nordöstra del, (i närheten av nuvarande tomt 31 enligt Sommarstugeföreningens karta, som nedan återges förminskad). På våren 1921 beslutade man att flytta paviljongen tvärs över slätten strax nedanför berget. Det blev förflyttning på rullar! År 1932 rev man hela paviljongen och föreningens medlemmar hjälptes åt att bygga en stabilare och större på samma plats. Under vår uppväxttid ordnades en hel del arrangemang där, som idrottstävlingar och danser, med det är nu många år sedan arrendet upphörde och byggnaden försvann.
Farfar som var skräddare, sydde ett tält med löstagbar botten, som familjen bodde i på någon skyddad plats vid berget under en sommar. Även rådman Edvin Nilsson (han som bodde i Rådman Nilssons Gård i Nyköping) med familj höll till vid Tjuvholmen och de var också logemedlemmar.
”Rådman” hade en sommarstuga på Korsholmen utanför Oxelösund, vilken han lät bogsera på en pråm till Tjuvholmen, där den baxades upp på den ganska höga tomten 42 enligt ovannämnda karta. Stugan byggdes sedan till och finns fortfarande kavar i familjens ägo – bröderna Östlund är barnbarn till ”Rådman”.
Frisör P. J. Lindkvist från Nyköping byggde ganska snar en stuga ungefär där paviljongen stått. Hans som Einar etablerade sig senare som fiskare i Sjösaviken och bodde permanent i den stugan med sin fru Hulda. Sina sista år tillbringade de i Nyköping men är nu båda döda sedan länge. Hans sjöbod finns dock kvar nere vid bryggorna.
År 1921 byggde farfars bror Viktor, som var möbelsnickare, två öppna motorbåtar efter mallar som han övertagit från en annan snickare. Därefter förstördes mallarna. Rådman Nilsson och farfars gode vän bankvaktmästare Albin Karlsson, ”Bank-Kalle”, ägde också varsin båt byggda tidigare enligt dessa mallar.
Farfar försåg efter några år sin båt med en ny motor av märket Penta, som startades med hjälp av ett snöre med en knut i ena änden och en ”handtagspinne” i den andra. Knuten passades in i en skåra i svänghjulet varefter snöret lindades runt hjulet och så drog man till kraftigt, och då gick motorn oftast igång. Denna byttes inte ut förrän någon gång i slutet av 60-talet, då pappa köpte en modernare snurra och Pentan lämnades i byte. (Den finns fortfarande kvar hos Båt och Motor i Oxelsösund som ett museiföremål.) Pappa gjorde sig inte av med farfars båt, som har varit sjön alla somrar utom 1994. När jag och mina syskon och kusiner var små tog den oss ut på många turer till bland annat Långskär och Idkobbarna, Det hände ganska ofta att vi var fyra vuxna och fem barn i båten – och ingen hade flytväst. ”Rådman” sålde efter en tid sin båt till frisör Lindkvist, vars son Einar använde båten under alla sina år som yrkesfiskare. Det låg alltså under många år tre exakt likadana specialbyggda båtar vid bryggan, varav den ena (farfars) fortfarande finns kvar, om än i ett inte alltför gott skick.
Farfar och ”Bank-Kalle” fick år 1922 löfte av markägarens (Kronoparken Östra Kungsladugården) jägmästare att bygga sommarstugor en bit bortom Tjuvholmsberget på udden mot Sjösaviken. Jägmästaren pekade ut ungefär var han tyckte att stugorna skulle placeras (”Bank-Kalle” stuga 44 och farfar stuga a48). Enda villkoret var arr de inte fick ta bort för mycket bete. Det var alltså till att börja med inte fråga om några inhägnade tomter utan betesdjuren kunde gå alldeles intill husen. Det fanns ingen väg fram till Tjuvholmen, men det gick att få ut byggnadsmaterial med hästskjutsar.
Pappa, som då var 17 år, talade pappa med jägmästaren och fick tillåtelse att sätta upp ännu en stuga på udden (stuga b48). Några andra tillstånd behövdes fortfarande inte. Ett monteringsfärdigt hus köptes i Buskhyttan och det forslades på pråm till Tjuvholmen. Det var dock lågvatten just då och så grunt att pråmen blev stående i vassen. Någon föreslog att man skulle kasta husdelarna och låta dem flyta in, men som tur var, eftersom väggarna var isolerade blev det inte så, utan Einar Lindkvist bogserade in materialet på sin notflotte. Med hjälp av en snickare sattes sedan stugan upp utan problem och helt plötsligt blev det gott om plats för oss.
Pappas bror Holgers familj huserade i den äldre stugan, vi i den nya och farmor och farfar kom ut över veckosluten. Jag kommer inte ihåg annat än att tomterna var ordentligt inhägnade och att det fanns två beteshagar, som skulle passeras på väg ut från sta´n, med taggtrådsstängsel och grindar.
Det dröjde länge innan det blev någon riktig väg ut till Tjuvholmen. Vi tog oss dit med båten eller med cykel. Det hände att farmor och farfar åkte taxi, men de fick bara åka till ”första grinden” från stan räknat, ungefär där avtagsvägen mot Frälsningsarméns sommarhem är belägen nu. Den andra grinden fanns i närheten av ”Qvitten”. När det blev allmänt med privatbilar gjorde sommarstugeägarna själva i ordning vägen så att den blev framkomlig för dessa fordon, och då kunde vi barn tjäna några slantar genom att öppna grindarna för passerande bilister. Vi tyckte vi var ute på stora äventyr vid sådana tillfällen.
När jag var liten gick det ett större antal kor och ofta två hästar i Tjuvholmshagen och vi barn hade ganska stor respekt för dem, särskilt för hästarna. Vi gick inte gärna ner till sjön när djuren var synliga, men annars badade vi mycket. Det var inte så dålig botten längst in vid stranden på den tiden som det är nu. Botten var lite stenig men gyttjan började inte förrän man kommit till ca en meters djup och då var det ju bara att simma, och det lärde vi oss där utan simskola.
Även Enholmen började bebyggas ungefär vid samma tid som Tjuvholmen och också där var det många godtemplare som slog sig ner. Alla på Tjuv- och Enholmen hämtade sitt dricksvatten vid pumpen nedanför ”Rådmans”. Många från Enholmen kom roende och lade till nedanför vår stuga, men en del gick hela vägen och bar sina vattenflaskor eller hinkar i ok över axlarna, och även de passerade oftast förbi vår tomt. Det fanns alltså både djur och folk att titta på!”
(Avskrift från dokumentet som finns i stugpärmen för Tjuvholmen 2021-09/SG)