Historia

En- och Tjuvholmens historia

Sammanställt av Assar Alexandersson 1988

Träff för att söka historien

En av många varma dagar sommaren 1987 samlades undertecknad (Assar Alexandersson), Bengt ”Soting” Johansson, Harry Lindblom, Stenolof Westlund, Inga-Lill Furusten och Börje Ohlsson. Börje med fru Iris stod som värdar. Samlingen kom till för att skaka fram så mycket uppgifter som möjligt angående En- och Tjuvholmen, i gången tid.

Tjuvholmen på Medeltiden

Under medeltiden var vattenvägarna viktiga, sommar såväl som vinter. Sommartid var vattnet livligt trafikerat av ekor och segelskutor. Ekorna, både med och utan segel. Vid Täcka Udden i Nyköping fanns en kollektiv färjeled över till Sjöstugan/Rosenhill. Ekor låg på båda sidorna och vid behov tog man en eka och rodde över till andra sidan. Alternativt att ta landvägen hade gjort en sträcka på 8 km. Man hade fått ta sig ner till och över Kilaån vid Kungsbron, vidare över Ryssbergen och Arnö. Vägen mot Oxelösund byggdes inte förrän i mitten av 1800-talet.

Vintertid var vägar markerade över isarna. Karta från 1600-talet visar leder över isarna. En led från Nyköping gick förbi Brandholmarna (namnet av att man eldade sopor här), över Mellanfjärden, genom Saxsundet över Saxviken och vid Granholmen delade sig leden i tre delar, en till vardera Ållonbäck, Limmersvik och Svartnacka.

Omnämnt redan 1345

Tjuvholmen är omnämnd redan 20 januari 1345 under namnet Thyufaholmen. Detta år avgjorde Kung Magnus Eriksson ett tvistemål i ett brev. Som man kan se av namnet var holmen (Tjuvholmsberget) redan då en fångö, omgiven av vatten med ett djup på 2,5-3 meter. Ett behändigt sätt att förvara fångar. Det var säkert inte många som kunde simma på den tiden. Man får väl tro att simkunnigheten testades innan fången släpptes på holmen.

Nyköpingsborna hade fått sig tilldelat fiske av drottning Kristina. Bland annat nämns Brandholmarna, En- och Tjuvholmen, Hasselö samt Oxelösundsskären.

Franciskanermunkarna i Nyköping hade sitt fiske vid Idbäckens utlopp och gick under namnet Munkevraken. Detta finns angivet på kartor från 1600-talet. Men vid det laget hade munkarna slutat med sitt fiske och slagit vantarna i bordet. Gustav Vasa hade stängt klostret på 1500-talet. Att ”vraka” betydde att man fiskade med drivande nät. Och utanför Idbäcken var fisket säkert bra tidvis, eftersom det sades att när iden lekte stod den så tätt att man kunde gå på fiskryggarna över bäcken. Trot den som vill. Det enda som påminner om munkfisket idag är gatunamnet Munkvraksvägen.

Enholmen har tydligen använts som betesholme för hästar, kanske också kor på 1700-1800-talet. Både Gertrud Hellgren och Sylvia Malmström har hittat en hästsko, på respektive tomt, av en ålderdomlig modell. Kanske forslades djuren över med pråm eller färja.

Holmen Bagarugnen

Bagarugnen är en intressant holme, idag igenväxt och svåråtkomlig, men annat var det på 1600-1700-talet och kanske ännu tidigare. Holmen finns omnämnd på kartor från 1600-talet då den skrivs Baakungen. Namnet av att skutskeppare gick iland här och bakade bröd i en fast ugn. Man var alltid rädd för brandfaran på den här tiden så därför var mindre holmar perfekta för ändamålet. Utanför Bagarugnen ligger den holme som vi idag benämner Malmgrundet, men som förr gick under namnet Siälklubb som man kan översätta till Sälholmen.

Det är nu inte enda holmen i Sjösafjärden som anspelar på sälförekomst. Längst inne i Sjösa ligger Sälkulla/Siähkulla(Sälkullen) en stenåldersboplats som förr hade en mycket strategisk betydelse. Tydligen både för människor och sälar. Här passerade vikingaskeppen förbi i en trearmad sjöled. Antingen kunde man styra babord och segla upp till Hagnesta, eller styrbord och segla runt Skälkulla upp till Valsta och Nälberga by. Seglade man rakt fram kunde skeppen ta sig ända upp till Runnviken. I ändarna på dessa armar ligger mycket stora gravfält och flera fornborgar, vilket visar på stora boplatser. Tillsammans med Släbro de största här i trakten.

Ryssarna kommer

När ryssarna härjade på den svenska kusten 1719 så drabbades som bekant även Nyköping. Den 24 juli seglade en rysk flottstyrka in genom Skanshålet. Den i hast hopsamlade försvarsstyrkan fann att skansarna var förfallna och dåligt beväpnade. Kanonerna saknade lavetter och låg på marken. Så skansens besättning flydde när ryssarna anlände, utan att ha avlossat ett enda skott.

Vrakplatser

En pastor från Ånga, Johan Alfthanius, klagade senare över att han inte fått ersättning för sitt förlorade fartyg som sänkts vid Hasselö för att förhindra ryssarna att segla in. Ytterligare fartyg eller pråmar kan ha sänkts. Många har säkert funderat över var dessa vrak kan ligga. Pelle Nilsson på Konservkompaniet är för sin del övertygad om platsen för tre vrak. Ett vrak skulle då vara stengrynnan i Sjösafjärden innanför Hasselö i linje med Malmgrundet. Vid lågvatten kan man se grundet. Tanken är då att ett stenlastat fartyg sänkts för att förhindra ryssarnas insegling.

En annan synpunkt på detta stengrund är att det skulle vara en ankrings- eller angöringsplats för malmfartygen. Det är svårt att få någon uppfattning om vad syftet har varit, med mindre än att man får upp ett ev. trästycke ur dyn och på så vis kan bestämma träslag och ålder.

En annan plats Pelle N. nämner som vrakplats, är kolvassruggarna, sydost om Tjuvholmen, som sedan några år är försvunna, men under många år var en populär fiskeplats.

En tredje vrakplats är ”Länsmansruggen” utanför Brandholmen. Det var också här som ryssarna hejdades genom att man fyrade av några kanonskott från slottsvallarna, vilket fick ryssarna att lägga upp en ny strategi och man landsteg istället vid Branthäll.

Tittar man på kartan på dessa tre tänkta vrakplatser så slås man av att de ligger så långt från nuvarande inseglingsrännan. Men det är osäkert om rännan hade samma sträckning då som nu. På 1920-talet sprängde man en bergklack i Skanssundet för att öka rännans djup.

Kanoner från Malmbryggan

Malmgrundet var på 1600-1700-talet en lastplats för malmen från Sjösagruvorna. Från början, när Hertig Karl började bryta malm här i slutet av 1500-talet, kunde man säkert lasta direkt vid Malmbryggan i Sjösafjärden. Senare när landhöjningen blev allt mer kännbar och fjärden grundades upp forslades malmen ut till Malmgrundet. Detta framförallt vintertid och då med hjälp av slädar. Det finns också uppgifter om att Malmbryggan användes av två av Nyköpingsgruvorna. Man kan leka med tanken (för detta är inte belagt) att Svärta, eller som det hette på 1600-talet, Norshammars bruk, lät frakta malm och kanoner utför Svärtaån för omlastning i Sjösafjärden. Kanonerna, efter att ha borrats vid Borrvinds kvarn.

Svärtamalmen

Svärtamalmen ansågs som den yppersta i Sverige för kanontillverkning, då den hade mycket låg halt av fosfor och svavelkis. Malmen kan ha omlastats, för transport till Stavsjö över Sandviken i Bråviken. Sandviken var utskeppningshamn för Stavsjökanonerna, eller ”stycken” som kanonerna kallades på den här tiden.

Svärta-Stavsjökomplexet, grundat av Gert Störning, som hade sin bostad vid Behmbron i Nyköping, var periodvis Sveriges största kanontillverkare. År 1680-1697 fick Svärta-Stavsjö den största andelen av beställningarna när Sveriges flotta och fästningar skulle rustas upp. Kanoner och kulor beställdes. År 1768 levererade Svärta-Stavsjö 420 ton mot 273 ton för Finspång och 247 ton för Åkers bruk. Betänk då att Sverige svarade för 30-40 % av den sammanlagda kanontillverkningen i Europa. Faktiskt Sveriges största exportvara! På f.d. ”svenskön” Saint Barthélemy i Västindien står fortfarande några batterier Stavsjökanoner uppställda. De större kanonerna var inte lätta att transportera landvägen. För att frakta ett 24-pundigt ”stycke” behövdes 16 hästar. Masugnen och kanongjutningen vid Ullaberg i Svärta var en av Sveriges viktigaste industrier. Tanken svindlar!

Detta var en utvikning från En- och Tjuvholmens historia men jag vill påvisa hur viktig Nyköping och kanske Sjösafjärden en gång var. Nyköping och Norrköping var de största utskepparna av kanoner och kulor från Sverige.